China Speed

I början av 2025 var jag två månader på vårt bolag i Belgien.
Annat land, annat team, andra arbetssätt.
Just därför lägger man märke till saker som man för länge sedan slutat se hemma.

Idén kom spontant.
Jag skrev snabbt ner den och pitchade den för mina kollegor.
Sedan fick jag presentera den inför en publik jag inte hade räknat med.
Bland åhörarna satt Wendelin Wiedeking, Porsches tidigare styrelseordförande.

Det handlade om processoptimering.
Vi vann.

Priset var inget diplom.
Priset var en studieresa till Kina, tillsammans med Porsche Consulting.
Uppdraget: att ta reda på vad som egentligen menas med ”China Speed”.

Fjorton timmars flyg, sex timmars tidsskillnad.
Den som landar i Hongkong är först vaken vid fel tidpunkt.
Den första espresson kom därför inte från lobbyn utan ur resväskan – mer om det längre fram.

Vi hade två dagar innan det drog igång på riktigt.
Dem använde vi.

Och det var varmt.
Över 30 grader och mer än 85 procent luftfuktighet – i april.
Efter tio minuter ute är man blöt, vad man än har på sig.
Därför är de här två dagarna de enda i den här berättelsen där jag inte har skjorta på mig.

Man Mo-templet i Sheung Wan är från tiden omkring 1847.
Det är tillägnat två gudar: Man Cheong för litteraturen och Mo Tai för kriget.
Pennan och svärdet, de två vägarna uppåt.
Under taket hänger rökelsespiraler som brinner i två till tre veckor.

Nästa dag bar det av till Lantau.
Upp till Tian Tan-buddhan går 268 trappsteg.
Figuren är 34 meter hög och stod klar 1993.
Mitt emot ligger Po Lin-klostret, som funnits på platsen sedan 1906.

Uppe hänger molnen lågt, nere ligger havet.
Det var den sista lugna dagen på ett tag.

På eftermiddagen åkte vi vidare till klippkusten i söder.
Man glömmer lätt att också det hör till den här staden.

Greater Bay Area omfattar Hongkong, Macao och nio städer i Guangdong.
På ungefär 56 000 kvadratkilometer bor där över 88 miljoner människor.
Det motsvarar ungefär Kroatiens yta, med fler invånare än Tyskland.

Fram till 1979 var Shenzhen ett distrikt med omkring 30 000 invånare.
1980 blev det Kinas första särskilda ekonomiska zon.
I slutet av 2024 bodde där knappt 18 miljoner människor.

Man ser på staden att den är ung.
Nya högskolor, parker som är upplysta på kvällen och byggarbetsplatser överallt däremellan.

Man märker tempot på småsaker.
Kaffe kommer till exempel med drönare i Shenzhen.
Man beställer, drönaren flyger till upphämtningsstationen, man knappar in en kod och tar ut muggen.
Det är inget pilotprojekt längre där, utan vardag.

Vi åkte delvis i bilar utan förare.
Sedan november 2025 går kommersiella robottaxiresor i Guangzhou, Shenzhen och Peking helt utan säkerhetsförare.
Man sätter sig bak, framme snurrar ratten av sig själv.

Och så var det tillverkaren av flygtaxierna.

Modellen jag satt i heter VT35 och presenterades i oktober 2025.
Två säten, åtta meters spännvidd, omkring 200 kilometers räckvidd.
Åtta propellrar lyfter den rakt upp, sedan tar vingar och en tryckande propeller över.
Någon pilot är inte tänkt.

Dagarna såg likadana ut.
Upp på hotellet, kostym på, buss.
På kvällen samma sak baklänges.

Inomhus var värmen inget problem.
I Shenzhen och Guangzhou är allt nedkylt – hotell, buss, fabrikshall, restaurang.
I kostym gick det bra så fort man hade tak över huvudet.

I Foshan besökte vi en industripark för robotik.
På tavlan i receptionen stod vad som byggs där: 560 000 kvadratmeter, fem miljarder yuan i investering, tillsammans med Midea.
Bredvid låg modellen, där varje hall redan står.

Det som upptog mig var inte siffran.
Utan hur självklart man där räknar från modell till färdig hall.

Några stationer längre fram lade två robotarmar ifrån sig motordelar.
Om och om igen, alltid på samma ställe.
Tillverkaren kommer från Guangdong och är börsnoterad i Hongkong.

I en annan fabrik hängde en vägg av skärmar i korridoren.
På den löpte produktionen i realtid: beläggning, takt, störningar.
Inte på fabrikschefens kontor, utan där alla går förbi.

På ett företagsområde låg en egen landningsplats.
Ett vitt H på markstenen, alldeles intill infarten.
Den som väntar besök från luften planerar tydligen in det.

Man äter vid ett runt bord.
I mitten snurrar en glasskiva och var och en tar det som just kommer förbi.
Det finns ingen förrätt och ingen huvudrätt, allt kommer helt enkelt efter varandra.

Rummen är ofta privata, med egen dörr.
Man sitter tillsammans i två, tre timmar.
Den egentliga delen av mötet börjar sällan före andra rätten.

Däremellan fanns tid för några steg genom den gamla stadsdelen.

Det jag framför allt lade märke till de här kvällarna var en sak: hur snabbt beslut fattas där.
Inte stressat.
Men utan den slinga där ett beslut hos oss först ska mogna i tre veckor.